Om vi tänker bort att de olika facken till viss del konkurrerar om medlemmarna, så kan det ändock te sig som en något (!) felaktig utveckling att glappet mellan facket och medlemmarna är så stort som påstås i bifogad debattartikel.http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/lonen-ska-inte-sattas-langt-over-ens-huvud_7790534.svd
Den svenska modellen för arbetsmarknaden har fungerat alldeles utmärkt i decennier ur aspekten att det antalet strejker i Sverige varit rekordlågt och att inflationen kunnat hållas i schack. Exempelvis i jämförelse med Storbritannien, Frankrike och Spanien där arbetsmarknadens parter varit avsevärt mer heterogena och militanta.
Att glappet mellan de sk centrala förhandlingarna och medlemmarnas lönekrav blir allt större öppnar dock för nya krafter även i Sverige. Sjuksköterske-uppropet under 2012 liksom lärarnas missnöje med sina facks förhandlingsresultat visar kanske att det börjar jäsa i modellen. Likaså att det görs lokala uppgörelser vid konjunktur-svackor trots protester från centralt håll. Idag är dessutom arbetskraften mer lättrörlig än förr, även över nationsgränserna.
Krav på alltmer insyn i det mesta i svenskt samhälle gör också att centrala förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter bakom stängda dörrar blir alltmer passé. Enstaka procentenheter som resultat av förhandlingarna ger småpengar på lönekontot. Om de överhuvudtaget följs. Möjligen av de stora företagen men mer sällan av de små.
Idén med kollektivavtal lär dock bestå ett tag till då den förenklar för båda parter. Dessa genomsyras ofta av en ömsesidighet. Det är snarare lönebildningen som står i fokus för reformering. Faran kan dock vara att lönerna drar iväg med inflation som följd, eller i värsta fall arbetslöshet.
Kontentan av det hela är att det blir alltmer uppenbart att båda parter sitter i samma båt (arbetsgivare och arbetstagare). Arbetsgivaren är inte alltid längre den starkare parten. I de små företagen kan det snarare vara det omvända. Lönebildningen i de mindre företagen sköts ju allt oftare på lokal nivå dvs en direkt överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.
Att både facken och arbetsgivarorganisationerna måste finna nya roller är sedan länge uppenbart och egentligen inte märkvärdigt alls. Omvärlden står ju inte stilla, särskilt inte i och med globaliseringen. Att försöka bibehålla en modell är alltid svårt. Förr eller senare blir den passé eller kontraproduktiv.
Att kämpa emot långsiktiga trender är svårt, enklare då att anpassa sig till dem och dra nytta av dem.
/Trendspaning X
Inlägg
