Fem orsaker till att fackets (eller snarare den svenska modellens) grundvalar gungar:
1. LAS, Lagen om anställningsskydd har i och med finanskrisen i flera fall visat hur den drabbar de svagare på arbetsmarknaden. Exempelvis har flera stora industriföretag drivit program för att få in fler kvinnor, invandrare och ungdomar i produktionen. Sist in åker först ut enligt LAS och därför spolieras flera års rekryteringsarbete för att uppnå ökad jämlikhet, ökad etnisk mångfald samt bättre förutsättningar för generationsskiften.
2. Sverige ligger i topp i EU när det gäller ungdomsarbetslöshet. Det var ett faktum även innan krisen. Officiell statistik brukar ligga runt 16%. Väger man även in de som är i åtgärder m.m. finns beräkningar som ligger mellan 20 - 25 %. Det finns också beräkningar som visar på att ca 90 000 ungdomar inte finns med i någon statistik alls; inte i utbildning, inte sjukskrivna, inte arbetslösa, inte i arbete.
Orsakerna råder det delade meningar om men bland annat menar man från arbetsgivarhåll att det är den tröga svenska modellen som minskar möjligheterna för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Till skillnad från Danmarks flexicurity-modell där ungdomsarbetslösheten är EUs lägsta. Facket å andra sidan menar att det är företagens oförmåga till generationsväxlingar m.m.
3. IF Metalls avtal med arbetsgivarna där de gick med på lönesänkningar istället för uppsägningar. En kontroversiell fråga där det ändå framgick att både arbetstagare och arbetsgivare sitter i samma båt. Även i de stora företagen.
Det är i praktiken sedan länge förhållandet i de små företagen. Den svenska modellen byggdes för förhållanden på arbetsmarknaden som rådde för mer än 30 år sedan.
4. Om än övergående kris så ändock en kris som skadar förtroendet hos medlemmarna: Wanja Lundby-Wedins agerande i samband med bonuslöner i AMF. Svenskt Näringsliv sitter i exakt samma båt men har knappast ens nämnts i debatten eftersom frågan är extremt kontroversiell för LO.
5. Det sviktande medlemsantalet hos de allra flesta fackförbund gör att mandatet att förhandla för arbetstagarna som helhet alltmer urholkas. Det blir allt svårare att sätta press på arbetsgivarna som ser sin chans i förhandlingarna framöver. IF Metalls uppgörelse är ett tecken på detta.
Att den svenska modellen sviktar kan tolkas utifrån att det varit en politisk omöjlighet att se över och tidsanpassa den. Inget av de politiska blocken har velat ta i frågan.
Frågan är vem som drabbas mest om modellen rämnar. Finns det risk för att både företagare och arbetstagare hamnar i ett vakuum där kriserna och konflikterna blir stora utan att någon blir vinnare? Blir det återigen de svagare grupperna i samhället som har mest att förlora på ett sådant scenario?
En Berlinmurseffekt där ex.vis forna Östtyskland har haft väl så tuffa år efter att muren på kort tid föll. Det tar alltid tid att ersätta ett system som inte successivt lyckats förnya sig.
/Trendspaning X
Inlägg
