Den senaste var katastrofen i BanglaDesh där en konfektionsfabrik rasade samman med många döda. Det satte ljuset på modeföretagens jakt på låga priser där de stora varumärkena utnyttjar arbetare med slavkontrakt i Vietnam och Bangladesh.Lägg till detta anorexia-debatten på cat-walken, en tydlig second-hand-trend, giftiga kemikalier i kläderna, och inte minst en alltmer utbredd shoppingtrötthet som främst drabbar kedjorna som är tråkigt likformiga i alla shoppingcenter världen över.
Responsen från de stora modeföretagen för att möta alla dessa faktorer är allt annat än snabb överlag. Dåliga anställningsvillkor och förnedrande behandling av personalen (bl.a. Zara och Hollister) späder på det hela.
E-handeln drabbar dessutom dessutom de fysiska butikernas försäljning alltmer.
När en bransch drabbas av så många negativa faktorer på en gång lär de inte gå obemärkta förbi. Det är dessutom en bransch som har en lång period av god lönsamhet och expansion bakom sig. Då inträder det sedvanliga fat-and-happy -stadiet som gör att signalerna på marknaden ignoreras. Om branschen inte förmår ta till sig ovan nämnda kraftiga och negativa signaler, lär inte heller förmågan att känna av konsumentens önskemål vad gäller branschens kärna, själva modetrenderna, vara särskilt bra.
Ett exempel på det är Odd Molly som för några år sedan använde sig av anorektiska modeller på cat-walken trots att debatten var intensiv om det hela. Kort efter det så fallerade kollektionen och försäljningen dök med kris som följd. Kan man inte känna av det ena lär man inte heller känna av det andra.
Men som vid alla större förändringar så öppnar det upp branschen för helt nya idéer och aktörer.
/Trendspaning X
Inlägg
