Ökade matpriser gör svensken mer kräsen

Alla aktörer inom dagligvaruhandeln aviserar höjda matpriser. Orsakerna är dels ökade lönekostnader i samband med senaste avtalsförhandlingen och dels ökade priser på råvaror såsom spannmål m.m. Samtidigt har mjölkproducenterna passat på att höja priserna för att i någon mån kompensera för ökade foderpriser. Foder- och spannmålspriserna drivs upp av en ökad efterfrågan på energigrödor för etanoltillverkning.
Kommer konsumenterna nu att än mer jaga lågprisvaror? Troligen inte! Hur går den ekvationen ihop?
Svensk matkultur påverkas alltmer av mellersta och södra Europas attityd till mat dvs ett stort intresse och höga krav på kvalitativa råvaror och alltmer traditionsrik mat.
Eftersom maten tar mer av hushållsbudgeten kommer man också att ställa allt högre krav på maten som sådan. Att gå ner i kvalitet till förmån för lägre priser är mindre troligt. Diverse junk food och halvfabrikat med tveksamma ingredienser får stryka på foten till förmån för närproducerade råvaror, helst ekologiska.
Alltså samma trend som i ex.vis Tyskland, Frankrike och Italien. Debatten om överviktiga ungdomar kommer att påverka åt samma håll. Matvanorna blir också alltmer en "klassfråga" där mer upplysta konsumenter går före i trenden. I USA finns ex.vis sedan lång tid tillbaka en tydlig koppling mellan övervikt och klasstillhörighet.

Regionalisering ?

I Sverige pågår fn debatt och funderingar kring större sammanslagna regioner för att få en effektivare offentlig sektor.
Ett grundläggande problem är dock i första hand att varje ofentlig verksamhet har sin egna indelning av Sverige. Länsstyrelserna har sin, Vägverket har sin osv. Detta gör samarbeten mellan de olika organisationerna svåra att bedriva.
Den föreslagna lösningen att slå samman till större regioner (vilket varit lösningen under årtionden) går dock stick i stäv med den starka opinion och därmed strävanden som finns i övriga EU-länder. Där ses de egna regionala gränserna som mer tydliga än nationalstatens gränser. Milano-borna bor i första hand i Lombardiet, i andra hand i Italien. Inom ex.vis Lombardiet finns sedan ännu mindre uppdelningar i distrikt med stark självkänsla och egen kultur. Bayern, Normandie , Skottland, Bretagne, Katalonien är ytterligare sådana exempel.
Få stater i Europa är så homogena som Sverige. Men med en fortsatt strävan att slå samman till större och därmed mer anonyma regioner kan lokalpatriotismen förväntas öka även i Sverige. Det som för närvarande kan vara en hindrande faktor är den offentliga sektorn som i sin struktur bygger på storskalighet. En effektivisering behöver dock inte betyda större enheter. En mängd lyckosamma intraprenad-lösningar och privatiseringar av offentlig verksamhet talar för detta.

Svenskt åter inne

I takt med globaliseringen inser alltfler, särskilt den unga generationen att ska vi konkurrera på en sk global marknad gäller det också att ta fram svensk särart. De unga är inte belastade av att försöka bevara "den svenska modellen", tryggheten och välfärden eftersom de inte känt av den lika påtagligt. Bland annat därför att vi har Europas i särklass högsta ungdomsarbetslöshet. Därför vill de istället konkurrera globalt genom att visa sin särprägel på ett mer påtagligt sätt. De flesta nationaliteter i världen visar sin identitet och därför kommer bl.a. "amerikaniseringen" av Sverige i flera avseenden att minska.
Det hela blir en kombination av globalt och lokalt tänkande som de äldre generationerna har svårt att förstå eftersom de ser dem som motsatser. Till detta ska läggas de äldre generationernas (40-50-talister) bild av den tid då Sverige låg tvåa i välfärdsligan och hur vi sedan har rasat ner ett antal placeringar.
Alltifrån trasmattor och närproducerad traditionell svensk mat till teknologi och sociala värderingar blir en mix av svensk konkurrenskraft.