Big Brother-attityden trotsar jante-lagen

Copyright Tony Cronstam http://www.elvisthecomic.com/

Jante-lagen som norm borde tappa mark alltmer då vi dels influeras allt starkare av andra kulturer, både genom invandring och genom allt fler kontakter med andra kulturer i världen. Ett synbart tecken på att den gamla hederliga jante är på väg bort är kanske snarare de olika bilder som vi exponeras för i vardagen. Den som liksom undertecknad har eller har haft en dotter i skolan vet säkert att utvecklingssamtalen ofta handlar om att dottern ska ta för sig. Ny norm. Tjejerna ska ta för sig mer än vad som var normen tidigare. Det här återspeglas också på studieresultaten där tjejerna nu gått om killarna vad gäller betyg och intagning på universiteten.

Ytterligare ett tecken är dokusåpe-attityderna där det är norm att ta för sig, att vara udda, att definitivt inte vara konflikträdd, ego-trippad osv. De som deltar i dem är naturligtvis handplockade för att få en så "omöjlig" mix av perosnligheter som möjligt. En dokusåpa där alla är snälla mot varann, där alla är överens och där det inte förekommer konflikter ger sämre tittarsiffror, inga skandaler som ger kvällstidningsrubriker och därmed sämre reklamintäkter. Eller också är det så att det snart finns marknad för sådana som en ren motvikt till de som hittills varit.

Tony Cronstam fångar tidsandan på ett träffande sätt när Elvis står för vissa saker i hissen. I typisk Big Brother-anda. Eller Robinson eller annan dokusåpa.
Alla är en produkt av sin tid och naturligtvis påverkas framföralt de unga av förändrade attityder, inte minst i media. Bra eller dåligt? Det är nog helt en bedömningsfråga från fall till fall. Jante-lagen är väl inte den bästa av lagar, det kan vi nog konstatera. Även om den hade en viss relevans i gamla fattig-Sverige med begränsade resurser och där hela gruppens överlevnad äventyrades av om någon tog ut svängarna allt för mycket.

Fler träffande serie-slippar om Elvis finns på http://www.elvisthecomic.com/
En av Sveriges bästa trendspanare!

/Trendspaning X

Början av 2000-talet: Det var då vi pratade om kompetensutvecklingsplaner

Arbetsgivaren förväntas ha kompetensutvecklingsplaner för varje anställd. Att gå på kurs anses som en rättighet, t o m en skyldighet. Facket, samhället, arbetsgivare trycker på och kräver på olika sätt kompetensutveckling, löneutveckling, karriärutveckling. Det finns naturligt relevans i det hela eftersom omvärlden förändrar sig i allt snabbare takt. Men....

Baksidan är att det lätt blir en press på varje individ att man måste sätta mål, utveckla sin kompetens, utvecklas i sin yrkesroll, göra karriär. Det finns t o m kompetensutvecklingssystem som är kopplade till inpasseringssystem. Om man inte gått de kurser som satts upp som krav av företaget fungerar inte passerkortet. Och hur bra blir då resultatet av arbetet som man faktiskt ska utföra.
Är det bra att alla hela tiden ha denna press över sig. Eller är det så att det bara är en tidsanda. Målstyrning, målsättning, karriärmål blir kanske till en belastning.

Är det hela också en orsak till en alltmer utbred stress i samhället i allmänhet eller i arbetslivet i synnerhet. Eller är det så att vi istället skulle försöka få oss själva och andra att vara tillfreds med där vi är idag, att trivas med den situation vi har nu. Ska vi fånga dagen eller sträva efter morgondagen? Är det så att "kravet" på personliga mål och kompetensutveckling bara leder till stress? Är det så att det är komtraproduktivt? Stress och prestationskrav motverkar kreativitet.Är det något som behövs framöver så är det väl kreativitet? Och hur lär man sig något bäst. På kurs eller i verkligheten varje dag?

Eller är det bättre att göra som mänskligheten gjort i tusentals år (innan industrialismen); leva i nuet? Är vi m a o inne i en trend som just nu uppfattas som den enda självklara sanningen och därmed inte ifrågasätts?

Fundera ett tag på det.

/Trendspaning X