Historiskt sett har en kedjebutik oftast varit ledd av en ägare som haft ett franchiseavtal eller varit delägare i huvudbolaget som äger varumärket. Trenden de senare åren har varit att huvudbolaget köpts upp av riskkapitalister och sedan köpt upp varje butik. En utväxling av värdet genom en börsindtroduktion har varit incitamentet. Det här har inte gått helt smärtfritt. Att driva en kedja där varje butik drivs av en ägare är något helt annat än när varje butik drivs av en anställd butikschef. Varje butiks tidigare nettovinstnivåer har inte med automatik adderats in i moderbolaget efter denna operation.
IKEA går dock på tvärs mot den här utvecklingen. Eftersom det är uteslutet att de skulle börsnoteras sprider de istället ägandet av varuhusen för att få än mer engagemang. Varuhuscheferna i Sverige erbjuds nu att bli delägare. I andra länder har modellen redan införts med gott resultat.
Trenden är att alltfler företag i allt fler branscher mår bra av att drivas av entreprenörer. Skalfördelarna i stora koncerner äts upp av overhead-kostnader och kan inte matcha entreprenörsdrivna företags effektivitet. Skalfördelarna blir också allt färre. Tidigare var stor = stark men i dagens globaliserade värld där funktioner nödvändiga för ett företag blir mer lätttilggängligt och allt billigare (inköp, infrastruktur, marknadsföring osv.) gynnas de som är flexibla och har egen personlig drivkraft.
/Trendspaning X
Inlägg
