Tidskriften The Economist gjorde en kartläggning över antalet följare på Twitter i förhållande till antal poster i EU-parlametet och kom fram till resultatet redovisat i nedanstående bild.
 |
| Bild: The Economist |
En orsak till detta är den interna kommunikationskulturen i respektive partier. Mittenpartierna är mer noggranna med att innan inlägg görs, se till att de inte uppfattas stötande hos de väljargrupper de vill rikta sig till. Vilket ofta är de allra flesta grupper i samhället....
Likaså blir mer radikala inlägg från etablerade politiker hett stoff för pressen att blåsa upp så därför undviks de. Om inte annat lär partipiskan vina. Därför blir inläggen ofta okontroversiella och därmed ointressanta, ofta floskel-liknande.
De mer extrema partierna däremot, både til höger och vänster har generellt en helt annan kommunikationskultur. De har tagit sig till sin position pga. att de drivit en mer tydlig och polariserad politik, ofta extrem sådan som till att börja med inte appelerade den stora massan men som nu alltmer vinner mark, inte minst för de populistiska partierna på högerkanten.
De partierna har inte heller samma upparbetade kontakter i etablerade media. Därför har det fallit sig naturligt att bli flitigare med att använda sociala media. Kontroversiella inlägg ger, så som braskande rubriker i papperspressen alltid gjort, mer uppmärksamhet.
Lägg till detta åldersfördelningen på sociala media kontra pappersmedia och public service, TV m.m. så kan vi se en trolig trend där de tillkommande yngre väljargrupperna kommer att bli alltmer polariserade. De blir även allt svårare att kategorisera; väljargrupperna är inga grupper längre utan befolkningen blir alltmer heterogen ur ett politiskt perspektiv.
Även de högerextrema invandringskritiska partierna har många invandrare som sympatisörer. Bilden blir därför alltmer komplex..... och de etablerade aktörerna har vanligtvis svårt att anpassa sig till nya spelregler när paradigmskiften inom media förändrar spelplanen.
/Trendspaning X
Inlägg
